Jag har aldrig varit i ett kasino och jag har aldrig personligen sett ett rouletthjul. Men på film har jag sett hur den lilla kulan kastas runt i skålen kantad av siffror, medan de runt omkring tittar med spänning fyllda av adrenalin. Alla spelare hoppas att kulan kommer att falla på den siffran de satsat på och att deras liv kommer att förändras på ett ögonblick. Eller…?
Människan har en naturlig önskan att förlita sig på något större än sig själv,
som kommer att hjälpa henne på något sätt, och rädda eller ändra hennes ”öde”. Så hon vänder sig till experter på s. k ”rouletthjul”, astrologi, horoskop och ”präster” som kan hjälpa henne att få ”tur”. Mer rationella människor har sin egen typ av ”rouletthjul” – att söka nya erfarenheter, nya relationer, nya filosofier och hoppas att dessa slumpmässiga experiment på ett magiskt sätt kommer att bota deras tomhet, ensamhet och rädsla.
Esters bok visar med stor tydlighet vad som händer när den här typen av tro på slumpen möter en tro på världens Skapare. Även om Guds namn aldrig nämns. Man kan inte undvika att se hans närvaro i händelserna.
Haman hatade Israels folk. Vi får inte veta varför och kanske han själv inte visste varför. De var annorlunda och det störde honom. Han bestämde sig för att förgöra dem, helt och hållet, på en dag. Haman sökte därför efter tillfälle att utrota alla judar i Ahasveros hela rike, eftersom de var Mordokajs landsmän. Han gjorde upp sin plan (Est 3:6-7) genom lottkastning. Vi kanske ser detta som en barnslig handling, men i Persien ansågs det som ”visdom” att välja en gynnsam dag för en viktig uppgift, genom att samråda med någon högre makt än sig själv. Haman rådfrågade med lottens hjälp ”avguden” slumpen. Denna gudom hade ingen moral; bönfallande personer som vill göra gott eller ventilera sitt blinda hat, behandlades lika.
Till en början verkade det som att Haman var lyckligt lottad. Judarnas främmande religion gjorde dem lätta att identifiera. Deras brist på enhet, spridda över hela imperiet, gjorde dem sårbara för angrepp. De hade inget inflytande hos kungen (trodde Haman), medan han själv var en betrodd kunglig rådgivare. Slumpen log mot honom.
Juden Mordokaj litade dock på Israels Gud. Villig att möta rädsla och skam, klädde han sig i säckväv och aska (Est 4:1-3) och kallade folket till bön och fasta. Hans personliga utmaning till den judiska drottningen Ester (Est 4:13-14) gav henne i uppgift att medla, först med Gud, sedan med kungen.
Hans mest kända ord är påminnelsen till Ester att hennes omständigheter inte var en slump, utan Guds handlande med sitt folk.
”Tro inte att du ensam av alla judar skall slippa undan därför att du är i kungens hus. För om du tiger denna gång, skall judarna få hjälp och befrielse från annat håll, men du och din fars hus kommer att förgöras. Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?”
Krisen enade Guds folk. Ester svarade: ”Gå och samla alla judar …” (v.16). Från den punkten, vände sig händelserna. Den blinda slumpen gav vika för en enhet, en medveten handling och ett gudomligt ingripande. Det är anmärkningsvärt att de hebreiska orden för både synagoga och församling är relaterade till ordet ”samla”. Det lär oss att enbart lita på Gud är inte tillräckligt, om de som förtröstar på honom är utspridda och splittrade, där var och en ser till sitt eget.
Berättelsen om Purim säger oss att alla hinder för enhet kan och måste övervinnas. Språkbarriärer, fysisk avstånd, sociala bgränsningar (kvinnor, inklusive Ester, skulle ”ses men inte höras”) och motstridiga prioriteringar – alla dessa övervanns när ”judarna samlades” till fasta och bön för att försvara sig. När hela världen i dag samlas mot Israel och de troende, kommer vi då att lämna överlåta händelserna åt slumpen? Vi behöver en ”Mordokaj” och ”Ester” till att förena Guds folk ”i en sådan tid som denna.”
En glädjefull Purim!
Mordechai Klimer
