Skrivet av: sabrasweden | april 7, 2013

Berättelse från Sabras Grundare Moti Klimer

2013-04-07

Shalom kära vänner!

Idag fick vi nedanstående tänkvärda berättelse från Moti Klimer,  Sabra Foundations grundare och ledare.  Läs och sprid gärna länken till denna hemsida. Var välsignade!

Varma hälsningar
Alf och Sigrid

———————————————————-

sabralogo

Shalom kära vänner,

I kväll kommer vi att minnas alla de 6.000.000 miljoner som mördades i Förintelsen, bland 1.500.000 miljoner barn. Sjuttio år sedan Förintelsen började andra världskriget och ändå är det fortfarande så traumatiskt för oss, det judiska folket.

I dessa dagar läste jag  Bibeln om den första exilen  och jag såg vad som hände med Israels barn på den tiden då de förvisades till Babylon. Jag läste psalmen 137 (läs längst ned), som beskriver hur ledsen och svårt det var och att det var mycket sorg. Och det var också historien om exil till Rom och jag försökte föreställa mig hur Israels barn lämnade sina hem: gråtande. Barnen dog längs vägen. De led så mycket.

Och medan jag läser jag föreställer jag mig detta lidande för mitt folk i varje generation och jag säger till mig själv: ”Ja, Gud berättade för oss att det är detta som kommer att hända.” Att veta hur husen, även Guds hus, templet kommer att förstöras. Hjärtat blöder och fram till nu när vi fortfarande ber ”Nästa år i Jerusalem” – Habnuya, på hebreiska vilket innebär att Jersualem kommer att byggas upp nästa år.

För  70 år sedan en inträffade katastrofen då 6.000.000 dödades. Dödade av ett system, ett system för mord, i Europa. I ett område där det brukade vara den högsta civilisationen, en plats där filosoferna, musiker, matematik och forskare bodde. Det bästa av de bästa i världen. Och varje gång frågar jag mig själv: ”Hur kunde det ske? I ett område där det bodde, särskilt i denna tid främst kristna medborgare. Där det  i varje hus, varje hem fanns en bibel! De kunde läsa Bibeln och veta om Israels Gud. De kunde känna Israels barn. De kunde känna Guds plan för Israel. ”

Jag vet att du har läst och läser mycket om Förintelsen. Du kanske har har varit till Yad Vashem och du har läst om dem som hjälpt det judiska folket. Kanske du vet mer än mig. Men jag vill dela med er, något om min morfar.  Han var född i Rumänien och i första världskriget var han soldat i den rumänska armén. Sedan kom andra världskriget  …..

Det hände en morgon att  fångade honom och fördes med tusentals judar till tågstationen. På framsidan av järnvägsstationen beordrades de att sitta på marken utan mat, inget vatten, inga sanitära anläggningar och de var bara att vänta … De fick inte tala och de visste inte vad som skulle hända.

Några av dem fördes till polisen (”cistura” är en rumänskt namn). Byggnaden var inte långt borta. Bland de hundratusentals som togs, var också min farfar. Vid ankomsten till polisstationen började de slå min farfar väldigt hårt och de bröt fingrarna, genom att sätta fingrarna i dörren. Han var så skadad på många ställen, att han inte kunde gå tillbaka till gruppen utanför, så att de bara fortsatte att slå honom. Några vänner hjälpte honom att återvända till den grupp där väntan fortsatte, utan att veta på vad! De visste bara inte det!

Efter 2 dagar fick de plötsligt en order om att gå upp och gå till tågen. Dessa var inte passagerartåg, utan godsvagnar. De kunde inte sitta eller ligga ner, bara för att stå som sardiner! Min farfar beskrev för mig hur varmt det var inne och att det därför nästan var absolut omöjligt att andas! Han brukade berätta att han hade tur att vara i hörnet av tåget, så då och då han kunde sätta huvudet mot väggen och blunda och föreställa sig att han var på en annan plats ….

Tre dagar var de i detta fruktansvärda tåg som var på väg och stanna igen, gå och stanna igen, om och om igen att det var på väg och stanna, gå och stanna, utan sömn, utan sittande, ingenting att dricka, inget att äta och att andas var mycket svårt. Sedan hörde någon gråta, de var någon som bara slutade att prata och de bara dog … fortfarande stående.  De kunde inte falla ner, eftersom de stod så nära varandra, som sardiner … På den tredje dagen var min farfar så rädd att säga ett ord, han kanske inte skulle ha tillräckligt med luft för att tala …

Sedan på eftermiddagen den tredje dagen stannade tåget och plötsligt öppnades dörrarna. Folk föll av tåget: 3000 personer hade dött. Nio personer var vid liv: en av dem var min farfar … När han kom utanför den fruktansvärda vagnen såg han rumäner, som började kasta bort kropparna. Han såg i skräck, hur de skar av fingrarna för att stjäla de gyllene ringarna. Även kontrollerade de varje mun på jakt efter gyllene tänder, som de också skulle skära ut. Han förstod att han var i fara, så han höljde sig under en hög av döda kroppar och väntade … under tiden folk hade börjat gräva ett enormt hål: en massgrav och kastade kropparna dit. Det började redan bli mörkt. I detta mörker flydde han från den fruktansvärda platsen.

Jag skrev här bara för dig den korta versionen. Min farfar ville alltid dela mycket detaljerat om sin fruktansvärda resa. Och han sade alltid, att i minnet, fortfarande kunde se de långa gravar, den så kallade ”Brödernas kyrkogård”. Han flydde från den platsen och sprang …, men han fångades igen. Denna gång av tyskarna, som skickade honom till ett arbetsläger. Han arbetade där under fruktansvärda förhållanden. Kanske en annan gång ska jag berätta om det.

Idag, dessa överlevande från Förintelsen,  är de underbara människor som Sabra  fått förmånen att känna och hjälpa, med mat, medicin, kärleksfull omsorg, lyssnande öron och hjälpa på många olika sätt. Jag talar med Gud om dem och jag säger till mig själv: ”Gud, dessa människor, som bevittnade och upplevde dessa fruktansvärda grymheter i  detta fruktansvärda område: vi måste göra något för dessa överlevande från Förintelsen. Jag och mina kristna vänner, som vill hjälpa till med hela sitt hjärta! ”

Ja, det är sant att vi behöver hjälpa nu, speciellt i dessa tider. Jag ser mina vänner, de kristna, vilket ger en hand till dessa underbara människor. De ser dem i ögonen och pratar. De nämner dom vid namn och kramar dem med mycket kärlek, så att dessa människor som lidit så mycket börjar le lite. De visar dem Guds kärlek och be dem om förlåtelse. Detta är grundläggande och viktiga saker i att trösta.  Även för mig, en israelisk Jude, född i staten Israel, som inte var inblandade i denna fruktansvärda mördarmaskin, men ändå ger mig lite tröst.

Jag hoppas att min morfar från himlen ser att mina vänner och jag gör något lite för dessa behövande. Statistiskt varje månad får vi nyheten att åter många överlevande från Förintelsen har gått bort. Mer än 1000 personer per månad dör i Israel, bland dem är de som vi hjälper här. Endast i Afula dog 21 människor förra året. Vi måste skynda! Och ge dem lite mer av stöd och hjälp.

Mina kära bröder och systrar, jag vet att du ber för Sabra och jag har förmånen att känna och arbeta med er. Tack så mycket för att ni är en sådan typ av vän: som kan vara öppen och förstå mig när jag delar en liten bit från mitt hjärta. För att förstå mina berättelser: ropen hjärtat från min morfar och min mormor, mina föräldrar, mina lärare och alla de som omgav mig. Åh Gud, är det så svårt … men kanske bland de som går med mig det finns andra, särskilt från det området, européer, som också är som levande ljus: goda kristna människor, som känner i sina hjärtan att de vill göra något för de som lidit så mycket.

Det är så viktigt att öppna sina armar för de som drabbats. Här vet vi deras namn och vi kan fortfarande se dem och lyssna till deras livsberättelser. Vi kan fortfarande röra vid dem och stärka dem. De är inte långt borta. Nej, de är nära! Vi känner inte de familjer som gick bort i exil till Babylon eller till Rom, men för dessa människor här är det viktigt att vi omfamna dem med hela vårt hjärta!

Din bror,
Moti

Ps: bilden visar godsvagnarna, de döda kropparna, den rumänska polisen från boken: Trenurile Mortii

Dödens godståg

Dödens godståg

PS137      Vid Babels floder

1 Vid Babels floder där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
”Sjung för oss en av Sions sånger!”
4 Hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela.*
6 Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje.
7 HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: ”Riv ner, riv ner ända till grunden!”
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: